Vart tog ni vägen?

Aldrig har jag känt mig så ensam som nu. Många vänner försvann nu när jag behövde dem som bäst. Måste nog försöka förstå varför, det är svårt att veta vad man ska säga när någon dör. Det var nog lätt att lova att finnas där innan de visste vad det innebar. Jag klandrar ingen, jag vet inte själv hur jag skulle hantera det.

Det underliga är egentligen att de som finns här för mig är den jag svek som mest, den jag ringt och klagat till när jag varit tjurig och den som förmodligen varit min vän kortast tid. Tre stycken som tar mina samtal när jag väl ringer, men samtdigt kan ringa och fråga mig hur jag mår. Ytterst tacksam för denna vänskap. Vet att de andra bryr sig också, jag vet och jag ska inte bli bitter. Det är ju faktiskt inte roligt at sitta och lyssna på någon som är ledsen och tjurig..

ett par rader..

Tänkte få ner ett par rader idag, men jag får inte ner något. Finns inte så mycket att skriva. Ska nog sova snart. Jobb imorgon, efter en händelserik helg.