Varför?

Jag förstår faktiskt inte. Varför händer det min familj? Kan det inte bara bli bra?! Känner redan en sorg som jag inte kan förklara, och ändå har dagen inte kommit än. Det gör ont i mitt hjärta och tårar rinner ljudlöst.. Vad händer den dagen du inte längre finns? Vad gör vi då? Vem ser till oss då? Frågorna skrämmer och inga svar finns, iallafall inga bra.

Jag vill känna lycka, jag borde känna lycka för den tiden vi fått med dig. Den tid då du blev vår familjemedlem, den tid vi bråkat, den tid vi inte talat, den vänskap och kärlek jag fick. Du har betytt så mycket för mig, för oss alla. Du är älskad, så älskad att det gör ont i mig. Lovar du att alltid finnas med mig?

En gammal vän

Egentligen tycker jag fortfarande om min gamla vän, det är bara det att vi knappt har något gemensamt. Jag chockas över hur lite vi har att prata om. De tidigare långa samtalen har har blivit långa tryckande tystnader. Är hon eller jag som har förändrats? Förmodligen båda.

Det gör ont i mig att känna så här, jag vill inte mista min vän. Vad ska jag göra, har inget att säga, mer hur chockad jag är över hennes beteende, är det så svårt att vara lite trevlig och tänka på andra? Har det alltis varit så här och jag upptäcker det inte förrän nu eller har min underbara omtänksamma vn förändrats så mycket?