Varför?

Jag förstår faktiskt inte. Varför händer det min familj? Kan det inte bara bli bra?! Känner redan en sorg som jag inte kan förklara, och ändå har dagen inte kommit än. Det gör ont i mitt hjärta och tårar rinner ljudlöst.. Vad händer den dagen du inte längre finns? Vad gör vi då? Vem ser till oss då? Frågorna skrämmer och inga svar finns, iallafall inga bra.

Jag vill känna lycka, jag borde känna lycka för den tiden vi fått med dig. Den tid då du blev vår familjemedlem, den tid vi bråkat, den tid vi inte talat, den vänskap och kärlek jag fick. Du har betytt så mycket för mig, för oss alla. Du är älskad, så älskad att det gör ont i mig. Lovar du att alltid finnas med mig?