ett halvår

I måndags så var det ett halvår sen Tinna gick bort. Glömde bort det i mitt mörker, kanske var det därför dagen inte var så bra. Vem vet hur mitt undermedvetna fungerar.. Ett halvår känns så långt, men samtidigt kort. Allt som hände känns så långt borta, men samtidigt så minns jag allting som det vore igår. Jag har fortfarande inte förstått att hon är borta, jag vill inte tro det, fast jag vet. Jag var ju där. Sorgen har lagt sig på sätt och vis, men det är fortfarande en lika stor saknad. Sorgen är dock inte lika hysterisk längre, eller hur jag nu ska uttrycka det. Minnet lever vidare, och jag minns den envisa, omtänksamma och tokiga person med ett leende på mina läppar. Värmen och kärleken hon gav mig ska jag alltid minnas. just nu när jag sitter här kommer ett citat upp i huvudet, vilket också kom upp då jag och Jonas promenerade in på begravningsplatsen vid jordfästningen. Alla människor gick dit för att ta förväl av Tinna. "Dom dyjkaaar meeej!" (Dem dyrkar mig!) Tinna upprepade det ofta efter att vi sett Ice Age 2, och det kunde inte stämma in bättre...